Hej! Man kan ju inte säga att jag har vart speciellt bra på att blogga hittills, men det ska det bli ändring på! I mitt senaste inlägg var jag oroligt för om jag skulle få en familj över huvud taget, men då kan jag gladeligen säga att kort efter det inlägget fick jag en familj.

Det hela börja de med att pappa ringde mig och sa, "Ska du till Wichita?!", jag fattade inte alls vad han menade men han bara frågade igen, "Ja, ska du inte till Wichita??" men jag fattade fortfarande inte! När det till slut gick upp för mig vad han menade så frös hela min kropp, jag bara stannade i mitten av ett övegångsställe. Pappa berättade att jag ska till Kansas och att mitt hus ligger ca 40 minuter från Wichita. Han berättade inget om familjen utan sa bara "Du har två hundar och en katt!" (och det var då jag insåg att det inte var så bra att stå mitt i ett övergångsställe). Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville läsa mailet jag fått från AFS, och ungefär 3 minuter senare hade jag snabbt skummat igenom hela familjen Frazier´s ansökan, jag tror inte ens att jag sa hejdå till pappa i telefonen. Varför jag läste deras ansökan så snabbt var för att jag var påväg till banken för att fixa ett nytt kort. Bank-killen pratade i oändlighet om hur jag skulle göra för att aktivera mitt nya kort osv men det enda jag kunde tänka var "Jag måste smsa Johanna, jag måste smsa Johanna, jag måste...". Hela min kropp begärde att någon mer än jag och mina föräldrar skulle få veta vad som hade hänt, och johanna var det självklara valet. När bank-killen äntligen reste sig upp och gick in i ett annat rum kunde jag snabbt skicka iväg ett hysteriskt sms till Johanna, och efter ca en minut fick jag ett precis lika hysteriskt sms tillbaka. Min järna var mos hela den dagen och jag läste familjen Frazier´s ansökan en miljon gånger på min dator. 

 

Dagen efter det åkte jag hem till Johanna och pratade ut om allt (inklusive en facebook-titt på alla familjen Frazier´s medlemmar). Sen kom problemet om hurvida jag skulle maila dom eller om jag skulle vänta på ett mail från dom. Jag visste att jag absolut inte skulle orka vänta på ett mail, men jag var för feg för att våga skicka ett själv. Det hela slutade iaf med att jag några dagar senare bestämde mig för att ta upp kontakten, det blev ett kort, glatt och extremt överarbetat mail, men det gick iväg, och jag fick svar...