108 dagar
Tankarna om att vara en utbytesstudent har funnits i mitt huvud väldigt länge, och jag hade i princip bestämt mig för att åka redan i sjuan. Vid den tiden tror jag dock att alla jag pratade i min klass sa att dom skulle åka, så jag tror egentligen att jag bara "hängde på trenden". Men i nian när det började det bli dags att hitta en agentur att åka med, insåg jag att jag och min kompis var de enda kvar som var intresserade av att åka. Jag kollade runt lite på olika agenturer men bestämde mig till slut för AFS.
Mina föräldrar tyckte att vi skulle börja med min ansökan direkt eftersom att det tar väldigt lång tid att bli klar, men jag måste erkänna att jag sköt på det så mycket jag bara kunde. Att börja med min ansökan var lika med att säga säkert att jag skulle åka, och jag hade verkligen inte bestämt mig då. Men jag hittade på att jag alltid kunde börja med ansökan och sen kunde jag ju avbryta precis när jag ville, för jag ville ändå ha kvar valmöjligheten.
Under första terminen i gymnasiet gjorde jag klart det mesta av min ansökan, vilket betyder att jag sprang fram och tillbaka mellan skolan, vårdcentralen, vaccinationcentralen och skolläkaren för att gör alla tester mm. Trots det försökte jag tänka på utbytesåret så lite som möjligt för jag hade sån ångest inför valet.
Nåonstans i januari bara bestämde jag mig för att åka, för det kändes som att jag inte hade något val längre. Skulle jag bara skita i allt jag hade slitit med det senaste halvåret? Nej, det var inget alternativ. Men när jag väl hade bestämt mig och började berätta det för personer kändes det bättre. Sedan dess har jag bara tänkt positivt, och nu kan jag inte vänta till avresan!
Kommentarer
Trackback
