Idag har jag vart väldigt duktigt. Jag har storstädat hela mitt rum så jag slipper göra det nästa vecka, då jag kommer ha fullt upp med att packa. Sen har jag också cyklat och hämtat mitt visum på posten och kollat att mitt nya bankkort fungerar. Jag har nämligen bytt från maestro till visa eftersom visa ocså fungerar i USA. 

Nu har jag tagit en välförkänt paus för kvällen och sitter i soffan framför OS medan tvättmaskinen går varm i tvättstugan. 

Jag ska försöka göra alla förberedelser den här veckan så jag bara kan koncentrera mig på packning nästa vecka. Än så länge går det iaf bra ;)

 

(proffs-retuschering av mig, hehe)

 

 

Okej, såhär är det. Om 11 dagar sitter jag på ett plan på väg till Rose Hill där jag ska spendera ett år av mitt liv. 11 dagar kvar. Mindre än två veckor. 

 

Jag tror att min kropp har stängt ner känslorna, för jag känner ingenting. Jag är inte glad, inte nervös och inte ledsen. Det är som en slags skyddsmekanism, för om jag skulle tillåta mig själv att känna så skulle jag förmodligen få ett psykbryt och skutta runt som en galen häst. 

 

Ps. Johanna och jag ska nu börja göra en liten packlista tillsammans där vi skriver ner allt vi borde ha med oss. Det är så mycket lättare när två hjärnor tänker istället för en för då kommer man alltid på det som den andre har glömt. 

 

Det första mailet jag fick från min värdmamma, Karen, var väldigt ödmjukt och proppfullt med fakta om familjen. I hela första delen av mailet skrev hon om hur glada alla i familjen var att vi skulle få uppleva det här tillsammans och att dom redan längtade efter mig. Sedan började hon berätta om sig själv och sedan lite om varje familjemedlem. Min värdmamma heter alltså Karen, hon jobbar som sjuksköterska i Wichita med nyblivna mammor och deras barn. Karen har två bröder och hennes föräldrar bor ca 2 och 1/2 timme från Rose Hill, där jag ska bo. Dom bor på en bondgård och min värdmorfar är en pensionerad bonde. Karen berättade också att dom träffas några gånger varje månad och att dom har en väldigt bra relation. 

Min värdpappa, David, är väldigt omhändertagande som person och han jobbar på ett företag som reparerar flygplansdelar. I augusti har Karen och David vart gifta i 30 år och då förmodar jag att jag kommer få träffa hela släkten. 
Jag har fyra värdsyskon, den yngsta av dom heter Jamie och hon är 16 precis som jag. Hon kommer också gå i samma årskurs som mig i Rose Hill High School. Jamie är precis som jag intresserad av musik och hon är med i skolans kör som jag planerar att gå med i. 
Kellie är mellan systern och hon är 20 år. Tyvärr kommer hon inte vara hemma det här året eftersom hon går på college i Lawrence i Kansas. Kim, som är äldst av alla syskonen är 26 och hon kommer inte heller vara hemma eftersom hon precis har köpt en egen lägenhet. Kim jobbar heltid i akutmottagningen på samma sjukhus som Karen. 
Matt, som är 24 år, har precis kommit hem från ett års studerande i Japan och han kommer bo hemma när jag kommer dit. Jag tror att han har planer på att resa iväg igen så det är inte säker att han kommer bo hemma under hela tiden jag är där.
Matt är också väldigt duktig på att träna och hålla sig i form, vilket känns väldigt bra. Han kanske kan hjälpa mig så jag inte är 20 kg tyngre när jag kommer hem, haha. 
Fastän familjen Frazier är ganska stor har dom några djur också! Två hundar och en katt. Katten heter Leon, och Karen beskrev honom som extremt gosig och han älskar uppmärksamhet. Hundarna heter Toby och Jesse, Toby är en Labrador och Jesse är en Golden retriever. 

Jag är sjukt nöjd med min familj, och hittills har dom verkligen levt upp till förväntningarna! Familjen har allt jag önskade mig, många djur, många syskon, en jämngammal syster och två inte så stränga föräldrar. Bättre kan det inte bli och jag tänker på dom varje dag. 

Här kommer lite bilder på familjen och huset:

 

Jamie till vänster och Kellie till höger

 

Kellie, Jamie och Leon

 

Karen, Jamie, Kellie och Toby

 

 

 

Hej! Man kan ju inte säga att jag har vart speciellt bra på att blogga hittills, men det ska det bli ändring på! I mitt senaste inlägg var jag oroligt för om jag skulle få en familj över huvud taget, men då kan jag gladeligen säga att kort efter det inlägget fick jag en familj.

Det hela börja de med att pappa ringde mig och sa, "Ska du till Wichita?!", jag fattade inte alls vad han menade men han bara frågade igen, "Ja, ska du inte till Wichita??" men jag fattade fortfarande inte! När det till slut gick upp för mig vad han menade så frös hela min kropp, jag bara stannade i mitten av ett övegångsställe. Pappa berättade att jag ska till Kansas och att mitt hus ligger ca 40 minuter från Wichita. Han berättade inget om familjen utan sa bara "Du har två hundar och en katt!" (och det var då jag insåg att det inte var så bra att stå mitt i ett övergångsställe). Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville läsa mailet jag fått från AFS, och ungefär 3 minuter senare hade jag snabbt skummat igenom hela familjen Frazier´s ansökan, jag tror inte ens att jag sa hejdå till pappa i telefonen. Varför jag läste deras ansökan så snabbt var för att jag var påväg till banken för att fixa ett nytt kort. Bank-killen pratade i oändlighet om hur jag skulle göra för att aktivera mitt nya kort osv men det enda jag kunde tänka var "Jag måste smsa Johanna, jag måste smsa Johanna, jag måste...". Hela min kropp begärde att någon mer än jag och mina föräldrar skulle få veta vad som hade hänt, och johanna var det självklara valet. När bank-killen äntligen reste sig upp och gick in i ett annat rum kunde jag snabbt skicka iväg ett hysteriskt sms till Johanna, och efter ca en minut fick jag ett precis lika hysteriskt sms tillbaka. Min järna var mos hela den dagen och jag läste familjen Frazier´s ansökan en miljon gånger på min dator. 

 

Dagen efter det åkte jag hem till Johanna och pratade ut om allt (inklusive en facebook-titt på alla familjen Frazier´s medlemmar). Sen kom problemet om hurvida jag skulle maila dom eller om jag skulle vänta på ett mail från dom. Jag visste att jag absolut inte skulle orka vänta på ett mail, men jag var för feg för att våga skicka ett själv. Det hela slutade iaf med att jag några dagar senare bestämde mig för att ta upp kontakten, det blev ett kort, glatt och extremt överarbetat mail, men det gick iväg, och jag fick svar...