Okej, såhär är det. Om 11 dagar sitter jag på ett plan på väg till Rose Hill där jag ska spendera ett år av mitt liv. 11 dagar kvar. Mindre än två veckor. 

 

Jag tror att min kropp har stängt ner känslorna, för jag känner ingenting. Jag är inte glad, inte nervös och inte ledsen. Det är som en slags skyddsmekanism, för om jag skulle tillåta mig själv att känna så skulle jag förmodligen få ett psykbryt och skutta runt som en galen häst. 

 

Ps. Johanna och jag ska nu börja göra en liten packlista tillsammans där vi skriver ner allt vi borde ha med oss. Det är så mycket lättare när två hjärnor tänker istället för en för då kommer man alltid på det som den andre har glömt.