Jag kom precis hem från mitt sista meet. Jag kom på andra plats vilket var väldigt kul (fick en till medalj jue) men det vara bara 15 tjejer i min "grupp" (eller vad man ska kalla det) som sprang, så jag är nästan mer stolt över tolfteplatsen jag fick när det var 48 tjejer som sprang.
Nu är allstå cross country säsongen över för min del (som som springer varsity har två meet kvar) och jag är rätt kluven. Jag vill verkligen fortsätta springa men det är så himla svårt att hitta motivationen när man är helt själv. Jag tror definitivt att jag kommer fortsätta på egen hand, men förmodligen inte lika stenhårt som det har vart under träningarna.
Här får ni lite tankar jag skev ner på bussen påväg hem från racet:

"Jag önskar att jag kunde ta den här känslan jag har nu och spara den i en burk som jag kan öppna varje gång jag behöver lite självförtroende. I början av den här säsongen var cross country bara ett sätt för mig att hålla mig i form under det här året, men saker har förändrats och nu betyder det mycket mer än det. Jag har alltid trott att jag var en rätt självsäker person, men under de senaste två månaderna har jag verkligen hittat mig själv på ett sätt jag inte gjort förut. Att springa långdistanslöpning är osm att lära känna sig själv, hur ens kropp fungerar och hur hjärnan tänker. Man lär sig allt eftersom vad man ska göra för att må bra och hur man bäst förbättrar sig själv, och det är en härlig känsla. Det speciella med cross country är ju att det är en lagsport samtidigt som det är individuellt, vilket gör att man får ett otroligt förtroende för dom andra i laget. Man kämpar för sig själv, men man kan alltid falla tillbaka på laget om man behöver, som ett skyddsnät."

Såhär kände jag alltså precis efter racet, och jag hoppas att lite av den där känslan alltid kommer finnas kvar.