eliceinthestates -

Why?!

Okej, såhär är det. Många här borta frågar mig om jag vill att mina riktiga föräldrar ska komma till min graduation, och när svaret är nej får jag oftast ett "why?!" tillbaka. Jag har försökt förklara för mina amerikanska vänner hur man kan åka iväg i ett helt år till ett land man aldrig har vart i, utan att känna någon och FORTFARANDE inte sakna sin familj över huvud taget. Men jag fattar att det är rätt svårt att förstå, så nu ska jag försöka förklara.

Innan jag åkte hit var jag helt säker på att jag skulle ha hemlängtan på grund av tre anledningar.

1. Jag hade det extremt svårt med hemlängtan när jag var liten.

2. Jag tvekade på att åka hela vägen fram till den 9 augusti (dagen då jag faktiskt åkte).

3. Jag skulle vara borta i ETT ÅR. Inte en månad, inte tre månader, utan ett helt år.

Med detta sagt kan ni nog förstå att jag räknade med hemlängtan ända från början. Men fram tills nu har jag inte velat åka hem en enda gång och jag har aldrigt ens tänkt tanken "jag saknar mina föräldrar". Jag älskar dom och jag ser fram emot att träffa dom igen, men jag saknar dom inte.

Det här chockade mig lite i början men nu har jag börjat innse att jag har växt up. Jag är inte vuxen, men jag är kapabel till att leva mitt eget liv och gå mina egna vägar. Jag har, utan någons hjälp, byggt upp ett nytt liv och ett nytt socialt närverk här borta, och jag är väldigt stolt över det. På något sätt känns det som att mina föräldrar inte skulle passa in i allt det här nya, för det är MITT och inte deras. Haha, jag låter som en femåring som tycker att allt är mitt men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Självklart vill jag visa dom allting jag har skapat härborta, men jag är inte klar än! Det är som när ett litet barn ritar en teckning. Just nu vill jag inte bli störd, för jag håller på och skapar någonting extra speciellt, men så fort jag är klar kommer jag springa till mamma och skrika "titta, titta vad jag har gjort!".

Jag kommer ta med mig mina föräldrar hit nästa gång jag kommer och hälsar på, men just nu vill jag vara här själv med min amerikanska familj.

Puss och kram till er alla, speciellt mamma, pappa och Tomas.

2013-02-04 @ 00:29:40 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Caroline P

Kloka gulliga du! Förstår precis hur du menar. Älskar att läsa din blogg du är så otroligt duktig på att skriva. Kram

Svar: Vad glad jag blir att du tycker om att läsa om allt jag skriver! och tack! Kram

Elice Lindholm Nobinder

2013-02-04 @ 12:53:58
URL: http://carolinesblogg.wordpress.com

Postat av: Annika

Min.fina.kloka.tjej. Jag är så stolt över dig. Och glad för din skull. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Rita du din teckning i lugn och ro. Jag ska inte störa. (Vill du ha råd eller hjälp med färgval eller annat så finns jag här). Jag ser fram emot att krama om dig när du kommer hem. Och jag ser fram emot att åka och hälsa på din nya familj tillsammans med dig när du är redo för att visa den delen av din teckning. Många kramar/Mammma

Svar: puss <3

Elice Lindholm Nobinder

2013-02-04 @ 13:52:59

Postat av: Anonym

Hej Elice, Det är fantastiskt att få ta del av dina tankar och känslor. Du formulerar dig glasklart och man blir oerhört rörd och glad och känner igen sig med hela kroppen. Jag är så oerhört glad att du har det bra. Att du byggt upp hela den här egna världen av egen kraft. Jag tvekade inte en sekund att dte skulle bli så. En lång varm kram till den finaste tjejen on both sides of the pond ;-) /Susi

2013-02-06 @ 11:28:11

Trackback