106 dagar
Nu är det exakt 106 dagar kvar till avresan. Igår fick jag det näst bästa telefonsamtalet jag kan få i mitt liv just nu. Min bästa vän Johanna som ska åka samtidigt som mig har fått en familj i USA!! (jag tror att människor har svårt att förstå hur stort detta är om man inte har upplevt det själv) Nu börjar jag sakta men säkert förstå att jag verkligen ska åka, men hur glad jag än är för Johanna så kan jag inte hjälpa att jag börjar tänka lite själviskt. Kommer jag få en familj snart? Hur kommer den vara? Vad händer om ingen väljer mig? o.s.v.
Många frågor men inga svar.
Förhoppningsvis får jag en familj innan sommaren så att jag hinner prata lite med dem innan jag åker, men det vet man aldrig hur det blir.
Jag har så konstiga känslor kring hela resan! Jag är exhalterad, rädd, ledsen, nyfiken, glad och i princip alla andra känslor man kan komma på!
Nu ska jag sova! Godnatt!
108 dagar
Tankarna om att vara en utbytesstudent har funnits i mitt huvud väldigt länge, och jag hade i princip bestämt mig för att åka redan i sjuan. Vid den tiden tror jag dock att alla jag pratade i min klass sa att dom skulle åka, så jag tror egentligen att jag bara "hängde på trenden". Men i nian när det började det bli dags att hitta en agentur att åka med, insåg jag att jag och min kompis var de enda kvar som var intresserade av att åka. Jag kollade runt lite på olika agenturer men bestämde mig till slut för AFS.
Mina föräldrar tyckte att vi skulle börja med min ansökan direkt eftersom att det tar väldigt lång tid att bli klar, men jag måste erkänna att jag sköt på det så mycket jag bara kunde. Att börja med min ansökan var lika med att säga säkert att jag skulle åka, och jag hade verkligen inte bestämt mig då. Men jag hittade på att jag alltid kunde börja med ansökan och sen kunde jag ju avbryta precis när jag ville, för jag ville ändå ha kvar valmöjligheten.
Under första terminen i gymnasiet gjorde jag klart det mesta av min ansökan, vilket betyder att jag sprang fram och tillbaka mellan skolan, vårdcentralen, vaccinationcentralen och skolläkaren för att gör alla tester mm. Trots det försökte jag tänka på utbytesåret så lite som möjligt för jag hade sån ångest inför valet.
Nåonstans i januari bara bestämde jag mig för att åka, för det kändes som att jag inte hade något val längre. Skulle jag bara skita i allt jag hade slitit med det senaste halvåret? Nej, det var inget alternativ. Men när jag väl hade bestämt mig och började berätta det för personer kändes det bättre. Sedan dess har jag bara tänkt positivt, och nu kan jag inte vänta till avresan!
Ett år i USA
Hej! Jag ska, som ni kanske har förstått, åka till USA ett utbytesstudent år efter sommaren. Eftersom mitt huvud är fullt av tankar kring detta så kändes en blogg som en bra idée. Desutom är det ju kul för alla här hemma i Sverige att följa mig när jag är i USA. Hoppas ni orkar hänga med i mitt snurriga huvud!
