Hej!

 

Jag börjar med att skriva att detta känns som en svenskt inlägg, av någon märklig anledning, och därav kommer mina vänner på andra sidan jorden i usa få använda google translate om dom vill läsa, sorry about that!

 

Jag har ju inte precis skrivit speciellt mycket på bloggen den senaste tiden, eftersom mitt liv helt ärligt har vart helt ofantligt tråkigt. Sommaren började med att alla vänner i min gamla klass tog studenten, och det var självklart helt underbart, men det tog slut rätt fort och jag blev uttråkad väldigt snabbt. Min sommar var planerad så att jag skulle köra mitt eget race och egentligen bara jobba mig igenom lovet, med en kort paus på tio dagar för att åka till Japan med Lilla Kören. Den planeringen blev, tyvärr, verklighet så nu sitter jag här ensam med självvållad uttråkning och stör mig lite på min egen dumma planering. Jag tycker ändå att jag borde känna mig själv så pass väl vid det här laget att jag vet att jag inte kommer må bra av att bara jobba och vara ensam hela sommaren, men tydligen inte. Så nu, exakt 24 timmar efter hemkomsten från Japan med ena delen av familjen i skåne och den andra i skärgården, känner jag mig lite lätt deprimerad. Den känslan kan iof också komma ifrån att jag precis har kommit hem från tio helt underbara dagar i Japan med den bästa kören (aka familjen) någonsin.

 

En annan jobbig sak som jag måste få skriva av mig om är skolan. Det kanske inte låter så värst intressant, och det är det inte heller, vilket är anledningen till att jag måste få skriva av mig om just det.

Under mitt andra år på kungsholmens gymnasium gick ju min gamla klass i trean, och de fick uppleva allt som man ska göra under sitt sista år på gymnasiet. Problemet är att jag fick vara med på nästan alla dom sakerna också, allt ifrån skrivning i studentmössor till jobbiga gymnasiearbeten, och bara den allmäna känslan av att se ljuset i tunneln. Så på ett sätt lyckades jag lura min hjärna att jag nog också tog studenten, vilket gav med sig att det nu känns helt absurt att jag ska gå på kungsholmen i ett år till?! Alla mina kopisar tog ju studenten? Jag trodde ju att jag var klar med mina tre år? Eller?

 

Under de absolut första stadierna av planeringen av ett utbytesår får man höra att upplevelsen egentligen pågår i tre år, och inte bara i ett år som de flesta tror. Det första året planerar man. ALLT och ALLA måste vara fixade, beredda och redo på att man ska åka iväg. Den andra året är ett moln av lycka (iaf var det det för mig) då det äntligen hände, och under det tredje året måste man komma ner på jorden igen, och försöka anpassa sig till vekligheten. Många säger att jag har haft extremt mycket tur för jag hamnade i en värdfamilj som var helt underbar, och jag gled fram på en räkmacka, helt utan hinder, under hela min tid i usa och det är delvis sant. Däremot blir året vad man gör det till, och jag var mycket väl förberedd på allt, vilket resulterade i att jag kunde hantera alla situationer utan några som helst problem. Men ingen hade förberett mig på vad som väntade när jag kom hem igen. Jag hade ingen aning om att det skulle bli så jobbigt som det har varit. Tvåan är redan det tuffaste året på gymnasiet, och att samtidigt se sina bästa kompisar tackla det sista året blev jobbigare än jag trodde. Man skulle kunna säga att jag hade ett dröm-år i usa (för det hade jag) men jag tror också att jag tog mer stryk när jag kom hem än många andra gjorde. Det verkar som att de andra som åkte iväg samtidigt som mig hade lättare för att anpassa sig när de väl kom hem igen. På grund av detta har jag inte riktigt kännt mig som mig själv under årets gång, men jag börjar sakta men säker hitta tillbaka, och snart hoppas jag att allt är som vanligt igen för nu har det faktiskt gått mer än ett år sedan jag kom hem (vilket är helt sjukt). 

 

Det är dags för mig att släppa usa-bubblan som jag har befunnit mig i så länge nu, och inse att jag faktiskt har ett liv i Sverige och ett år kvar på kungsholmen, vilket också kommer bli vad jag gör det till. Därför ska jag försöka göra det till det bästa sista året någonsin!

 

Nu ska jag sluta klaga och återgå till mitt glada jag, som är väldigt mycket roligare att umgås med än mitt deprimerade jag! För sommaren är inte slut än så jag kommer behöva fortsätta spendera väldigt mycket mer tid ensam innan skolan börjar, och då vill jag försöka vara glad! Om inte annat träffar jag alla underbara Lilla-människor igen om tre veckor då det första repet kommer ta plats! 

 

Puss och kram på er alla!